Tinytreasures

AAH jeeez. !!!!!. ?????. AARRGH. !!!.

Ibland blir jag lite trött på mig själv, och en smula irriterad. Ända fram tills ganska nyligen har jag räknat ner månaderna tills jag ska åka hem igen. 9 månader,8 månader, 7 månader, 6 månader, 5 månader, 4 månader... Nu har mina tankar i de banorna fått en ny mening. Bara 5 månader kvar? bara 4 månader kvar? Snart bara 3 månader kvar? Snart bara 2 månader kvar? Snart bara 1 månad kvar? Snart ... Inge mera England? :'(
Istället för lycklig nedräkning tills jag får komma hem igen känner jag en smula panik. Jag trivs ju faktiskt här. Jag diggar min lilla by, jag älskar att åka till Ashford och gå på bio en gång i veckan, jag älskar att promenera runt i Maidstone och jag totalt älskar att ha endast en timme med tåg till London.
Jag har gått runt hela min vistelse här och funderat på när och hur jag ska tala om för värdpäronen att jag vill stanna 9 månader och inte 12. Jag har kommit fram till att jag ska berätta detta i april, vilket är om... på torsdag. Och NU börjar jag fundera på om det verkligen är det jag vill?

Jag kanske faktiskt vill stanna här mina 12 månader. Men nästa problem är då att alla mina vänner flyttar hem till sommaren. Och det är ju faktiskt de som gör mina dagar här till vad de är. Å andra sidan, vad ska jag göra hemma?

Ja, ni kanske förstår min frustration i första raden i detta inlägg lite bättre nu än ni gjorde i början.

Jag återkommer,
Tjao.

Regnet bara öser ner utanför i skrivandets stund. Jag är trött och fastän jag varken borde orka tänka eller skriva så är det precis det jag gör.

Jag tänker på människor. Människor som är mitt liv, som är i mitt liv och människor som jag tillfälligt träffar eller inte ens det. Många människor går oberörda förbi, jag ser dem lika lite som jag ser en enskild myra i en myrstack. Det betyder inte att de har ett mindre värde, det betyder bara att de inte påverkar mig så något sätt.  
Det är lustigt det där, med människorna som man faktiskt ser. Hur de på ett eller annat sätt ständigt formar dig till den du är. Det finns alltid något att lära hos dem, egenskaper du borde ta efter eller ta som varnande exempel. Man blir påverkad även om man i vissa fall inte tror det, eller rent av kämpar för att inte bli. Ta föräldrar till exempel; Har du bra föräldrar som du trivs med tar du efter dem, försöker lära från dem. De formar dig så du ska bli en bra människa och ha en bra grund att stå på tills senare i livet då du ska stå själv. Har du extremt svårt för dina föräldrar, är upprorisk eller helt enkelt inte gillar deras sätt att se på saker och ting blir du ändå formad av dem. Du gör tvärtemot vad de säger, tycker det motsatta mot vad de tycker och du drar åt ett annat håll. Du vill inte vara som dem på något sätt. Du blir påverkad och formad lika mycket som barnet som har sina föräldrar som förebild.
Skulle du vara det omöjliga, en människa som åsikter, tankar och känslor rinner av lika enkelt som vatten från ett paraply, är det enda sättet du inte skulle kunna bli påverkad av dina föräldrar och andra människor.
Men vad skulle vara roligt med det?
Det är ju människor i din omgivning som gör dig till den du är, som ger dig kunskap böcker inte kan ge, som sätter orden du tidigare bara läst om i riktiga känslor.

Jag träffar på många människor som är trevliga, sociala och bra, men det finns inget som klickar. Jag ser dem som människors ansikten; vissa människor är trevliga att titta på, men de har ett ansikte jag kommer glömma i samma veva de försvinner runt hörnet.
Därför blir jag sådär alldeles extra glad och pirrig i kroppen när jag hittar en människa som jag klickar med. Jag älskar när jag ser fram emot att träffa någon, när jag ser ett ansikte jag kommer att minnas för resten av mitt liv.

Är ni beredda?
Nu kommer det ni alla har längtat efter; en härlig, detaljerad, lång och saftig uppdatering...

Jag har varit i London 4 helger i rad nu och jag faller i en djupare och djupare förälskelse i den mycket levande staden. Jag förstår inte hur jag ska klara av att flytta hem igen och nöja mig med Stockholm. Det känns som att nöja sig med banan efter att man fått smak för bananasplit.

Helgen som varit har varit en av de bästa på länge. Fredagseftermiddagen kom och jag satt nyduschad, fräsch och mycker mycket "bra-hårdagig" på min säng alldeles ensam här i min lilla by. Jag kände väl att stanna inne resten av eftermiddagen/kvällen skulle vara att slösa bort den fina solen som sken utanför mitt fönster och såklart att slösa bort den mycket mycket braiga hårdagen om bara jag fick njuta av den. Så jag ringde min kära finska Leila och föreslog kaffe att ta med och sätta sig utomhus någonstans. 20 minuter senare tog jag tåget till Maidstone. 2 minuter för sent försökte vi öppna dörren till ett stängt fik; klockan var 18.02. Så vi gick till Sommerfield och köpte med lite alkoholdrycker och promenerade ner till (okej, nu kommer jag inte på det svenska ordet, vilket händer oftare och oftare ju längre tiden går, så jag får använda mig av det engelska) the river, satte våra rumpor på en bänk, drack och stirrade oss blinda på den vackra solen som gick ned bakom de höga (läs; relativt höga) byggnadera. Vi spenderade två härliga timmar på den där lilla bänken by the river innan vi insåg att det hade blivit så kallt att vi inte kände av våra sandalerade fötter längre, så vi bestämde oss för att gå till närmaste pub. När vi satt vid puben kom vi fram till att vi hade en väldigt givande och rolig stund så det var bäst att stanna kvar där in på småtimmarna och ta sista tåget vid ett hem till mig. Jag måste säga att det blev en fin utveckling på kaffet i parken som ni förstår aldrig blev av. Och tur var väl det för för första gången i England såg jag en mumsig mumsing av kategori 2 material. Eller det var hans rygg jag såg först, bredaxlad som tusan och det framkallade fnitter i form av "are you kidding me?!" form. 2 sekunder senare insåg jag att det såg väldigt väldigt väldigt väldigt väldigt bra ut.  I nästa sekund svor jag som en sjöman när jag insåg att vi var tvugna att rusa iväg till tåget som var det sista som gick den natten.

Leila åkte hem vid 11 tiden och 2 timmar senare steg hon på tåget i east Malling och kom och satte sig bredvid mig. Vi tillbringade en fin dag tillsammans i London med fika, mat på pub och en smula shopping. Jag var ute efter en sak för att min outfit skulle bli komplett och jag hittade exakt vad jag var ute efter; svarta gladiatorskor med nitar. Vi bestämde oss att vi skulle gå ut i Maidstone på kvällen så vi köpte med oss lite att dricka. Tanken var att först åka hem till Leila, lämna våra saker där, byta om och förfesta men klok som jag är insåg jag att vi aldrig skulle orka ta oss in till Maidstone igen. Vi fattade beslutet att springa in på Mc Donald's och byta om på toaletten för att sedan dra ner till bänken by the river och känna oss en smula som alkolister alternativt 14 åringar. Igen. Vi gick tillbaka till puben från kvällen innan och lite senare började vi traska mot den fräna nattklubben Liquid. Vi gick över bron och plötsligt insåg jag att  var nära att gå in i personen som gick framför mig. Jag saktade ner och tänkte "fan, går jag in i ryggen på den där killen lär jag väl ramla på rumpan". Sen tittade jag lite extra på honom och kokosnöten trillade ner i huvudet på mig så att säga. "There's only one guy in England with shoulders like that" utbrast jag glatt till Leila och ökade farten igen. Min kväll var gjord så att säga.

Klockan sex på morgonen däckade jag i soffan hemma hos Leila och hela dagen  spenderade jag med henne. Vi tittade på film, käkade vindruvor, promenerade, räddade livet på en groda, pratade, pratade och pratade. 
Vi gick i god tid mot tågstationen när jag skulle hem, närmare bestämt 45 minuter innan tåget skulle gå, så vi skulle kunna traska i det tempo vi ville. När vi var 50 meter från stationen kommer ett tåg "That's your train!" utbrister Leila. "Yeah, right" säger jag och  tror inte ett ord på vad hon säger, vi hade ju så god tid på oss? "Daaarling!! that's your traaiiin, run!" jag tittade ner på min klocka och inser att det faktiskt är mitt tåg samtidigt som jag hör det lämna stationen "oh fuck". Vi spenderade en timme i närmaste park och jag kom hem 8.

Idag kom min hostdads mamma på besök.
"Oh hi Maria, are you feeling alright? Stressed, do you have a lot to do?"
jag gav henne ett matt leende, rörd över hur orolig hon låter, och svarar
"yes, it's just a lot of things going on"
20 minuter senare stöter jag på min hostmum som säger
"Maria, how are you? Are you tired?"
även hon säger det med djupare mening än vad enbart en artighetsfras innehåller.
"Yes I am very tired"
säger jag men mest av allt undrar jag följande; hur förjävla förjävlig ser jag ut idag egentligen!?

Men hallå i stugan;
"That's just what a eventful weekend does to yah!!"

När jag pratar med dem där hemma så hörs det att en resa är på G - packkaos.
"Vad ska jag packa?"
"Hur är vädret, vilka skor ska jag ha"
"Jag måste köpa deådeåde"

Men det bästa av allt, imorgon landar de faktiskt i England. Å om 2 dagar kommer de hit!
Eller nej, de bästa av allt är nog faktiskt väskan de har med sig till mig (höhö). Fylld med lösgodis från Hemköp, chips, Marabouchoklad, falukorv och annat smått och gott som jag längtar efter. Det är konstigt det där, saknaden efter människor är så klart störst, men det ätbara från kära lilla Sverige ligger på en trygg 2a plats.
Sen har de såklart med sig min nya mobiltelefon som pappa har köpt till mig. Och min gamla datorsladd samt adapter till den. Vad skönt det ska bli att slippa den trasiga som jag på nåt sätt lyckas använda lite smått nu. Jag ska klippa den i småbitar, bränna upp den och skratta elakt.!!

Say hello 2 my little friend:
Vi kommer nog få det bra, du å ja.

En vecka kvar tills 2 av Dahlstromarna landar i Englaland! Kanns som att det var nyss de bokade resan hit. Men det var ju 1 monad sen. Kanns aven som att det var nyss jag var hemma. Men det var ju for 2 monader sen. Kanns konstigt att mina 2 forsta monader moste ha gott relativt longsamt fast det kandes so att de gick snabbt, eftersom mina 2 senaste monader har gott annu snabbare. Kan ni fatta att det ar mars?! Jag har svort att forsto det. Det innebar att jag har upplevt 6 olika monader har eftersom jag kom i slutet av oktober.

Det ar lite laskigt nar man inser hur fort tiden gar, det kanns som att jag sover men vaknar upp lite da och da for att inse hur snabbt tiden gott och for att ga igenom de olika filmerna som min hjarna har spelat upp for mig under tiden jag sov.

Men nar man ar precis dar man vill i livet, nar man gor precis det man vill gora, nar man tanker pa framtiden och faktiskt forstor att hela varlden ligger oppen for en, da kanske det inte ar so konstigt att livet for tillfallet kanns som en drom.

Helgen var precis som en riktig utekvall med vannera ska vara. Redan nar jag vaknade lordag morgon so kande jag att det skulle bli en bra dag. Forst okte jag till Maidstone och traffade Leila for lite shopping. Annu en gong kom jag hem med sommarklader... En rosa tunika som kommer sitta fint pa mina solbranda ben, efter att jag har fott solbranda ben vill saga... Nu saknas bara sommaren. Fast det tycker jag ju hela tiden. 

Mamma, pappa, har kan ni sluta lasa.
Dans, humor po topp, drinkar, vanner, bra hardag och herremingud jag traffade till och med en och annan britt som faktiskt sog bra ut! Nar jag fann heliumballongerna pa jj's fick vi voran prick over i:et. "soomewheeree oveer the raiiiiinbow..."

Dagen efter regnade det som vanligt men blosten var annu varre. Jag och Tine sprang in po ett cafe, bestallde en frukost som kallas duga sodar dagen efter. Chips, kaffe, saft, choklad cheesecake, crossiant och muffins. Vi satt dar vid fonstret och gick igenom gordagen samtidigt som vi skrattade oss ontimagen ot varenda manniska som gick forbi utanfor fonstret med paraplyet ut och in. Efter 2 timmar sa Tine "should we go over there" och pekade mot andra sidan gatan. Jag tittade vad hon pekade po och sog shoppinggallerian samt Pizza Hut. "To Pizza Hut or the mall?" frogade jag. "oooooh do they have Pizza Hut!?" utbrast Tine. So vi sprang snabbt fron fiket och lamnade alla vora tallrikar och koppar po bordet, rakt over gatan och slank in po Pizza Hut for att dar klamma i oss annu mer.
Halleluhja for sodana sondagar, mer njutning ot folket!