Homecoming
På grund av saker som har hänt hemma så kommer jag att lämna England om ca 2 veckor. Alltså ca 1,5 månader tidigare än planerat. Känns konstigt att plötsligt behöva åka hem när man har haft planer för sina sista veckor här. Weekend i Brighton, fotbolls VM, London, fester osv. Men jag känner att jag verkligen behöver åka hem.
England finns kvar, och det är inte omöjligt att åka tillbaka.
Nu för att prata om roligare saker. Vi hade grillfest här förra helgen och familjen Moon var här, med 3 vilda söner. Först måste jag skutta ur vägen för Hannah (9 år) som springer ilsket efter Moons skrikande mellanbarn med en lång gren viftandes i handen.
Sen hör jag Austin (6 år) ropa;
"Hannah is divorcing him, Hannah is divorcing him!"
En annan rolig historia jag har om de vilda Moon barnen är följande.
Deras äldsta son, Thomas (12 år) är en väldigt artig pojke, med blek pärlfärgad hy och mörkt hår och han bakar världens godaste rabarberpaj. Med det vänliga leendet är det svårt att tro att han innerst inne är lika galen som sina bröder.
Som varje söndag följde han med sin familj till kyrkan för gudstjänst. Familjen såg inte att han försvann förrän han ropade efter allas uppmärksamhet. Längst bak i kyrkan stod han och ropade och viftde med en stor skylt i händerna där det stod "There is no God, I am an atheist".
Hans familj var lika förvånade som resten av den kyrkliga församlingen.
Det hela blev lite roligare och lite pinsammare eftersom Mr Moon var kyrkans ordförande.
Thomas sa senare att han visst tror på gud, men att han inte visste vilken religion han tillhörde.
Att han kallade sig ateist var av den enkla anledningen att han tyckte att det lät "som much cooler and would get more attention".
England finns kvar, och det är inte omöjligt att åka tillbaka.
Nu för att prata om roligare saker. Vi hade grillfest här förra helgen och familjen Moon var här, med 3 vilda söner. Först måste jag skutta ur vägen för Hannah (9 år) som springer ilsket efter Moons skrikande mellanbarn med en lång gren viftandes i handen.
Sen hör jag Austin (6 år) ropa;
"Hannah is divorcing him, Hannah is divorcing him!"
En annan rolig historia jag har om de vilda Moon barnen är följande.
Deras äldsta son, Thomas (12 år) är en väldigt artig pojke, med blek pärlfärgad hy och mörkt hår och han bakar världens godaste rabarberpaj. Med det vänliga leendet är det svårt att tro att han innerst inne är lika galen som sina bröder.
Som varje söndag följde han med sin familj till kyrkan för gudstjänst. Familjen såg inte att han försvann förrän han ropade efter allas uppmärksamhet. Längst bak i kyrkan stod han och ropade och viftde med en stor skylt i händerna där det stod "There is no God, I am an atheist".
Hans familj var lika förvånade som resten av den kyrkliga församlingen.
Det hela blev lite roligare och lite pinsammare eftersom Mr Moon var kyrkans ordförande.
Thomas sa senare att han visst tror på gud, men att han inte visste vilken religion han tillhörde.
Att han kallade sig ateist var av den enkla anledningen att han tyckte att det lät "som much cooler and would get more attention".
Onskan har fått ett ansikte
Den lilla flickan tittar mig djupt in i ögonen. Hon tar tag i den lilla tågrälsen av trä och slänger den på golvet.
Jag säger åt henne med lugn röst att så får man inte göra. Hon tittar mig i ögonen igen, jag ser en liten gnista tändas. Hon står blickstilla och sneglar på leksaksloket som står på bordet lite längre bort. Hon tittar mig i ögonen igen utan att blinka. Hon tar några steg i riktning mot loket. Tittar mig i ögonen. Jag inser vad som är på väg att hända, men jag kan inte riktigt tro att det är sant. Hon tar de två sista stegen mot loket, plockar försiktigt upp det. Tar fäste med sina stora oskyldiga bruna ögon i mina blåa samtidigt som hon höjer handen ovanför hennes huvud och slänger ner loket hårt i den gröna heltäckningsmattan.
"Stop that immediately!" säger jag bestämt, ilsken över hur fräck den lilla flickan är.
Hon tar därefter sikte på nallen, ovannämnda meningar upprepas; hon tittar mig djupt i ögonen, närmar sig nallen, tar tag i nallen, tittar mig i ögonen och slänger nallen i golvet med en hård duns. Hon ser så oskyldig ut med sina bruna ögon och halmfärgade lockar att ett otränad öga inte skulle lägga märke till det lilla självbelåtna leendet som spred sig på hennes läppar.
Mina ögon blixtrar till.
This is war.
Jag säger åt henne med lugn röst att så får man inte göra. Hon tittar mig i ögonen igen, jag ser en liten gnista tändas. Hon står blickstilla och sneglar på leksaksloket som står på bordet lite längre bort. Hon tittar mig i ögonen igen utan att blinka. Hon tar några steg i riktning mot loket. Tittar mig i ögonen. Jag inser vad som är på väg att hända, men jag kan inte riktigt tro att det är sant. Hon tar de två sista stegen mot loket, plockar försiktigt upp det. Tar fäste med sina stora oskyldiga bruna ögon i mina blåa samtidigt som hon höjer handen ovanför hennes huvud och slänger ner loket hårt i den gröna heltäckningsmattan.
"Stop that immediately!" säger jag bestämt, ilsken över hur fräck den lilla flickan är.
Hon tar därefter sikte på nallen, ovannämnda meningar upprepas; hon tittar mig djupt i ögonen, närmar sig nallen, tar tag i nallen, tittar mig i ögonen och slänger nallen i golvet med en hård duns. Hon ser så oskyldig ut med sina bruna ögon och halmfärgade lockar att ett otränad öga inte skulle lägga märke till det lilla självbelåtna leendet som spred sig på hennes läppar.
Mina ögon blixtrar till.
This is war.
