människor i omgivningen
Regnet bara öser ner utanför i skrivandets stund. Jag är trött och fastän jag varken borde orka tänka eller skriva så är det precis det jag gör.
Jag tänker på människor. Människor som är mitt liv, som är i mitt liv och människor som jag tillfälligt träffar eller inte ens det. Många människor går oberörda förbi, jag ser dem lika lite som jag ser en enskild myra i en myrstack. Det betyder inte att de har ett mindre värde, det betyder bara att de inte påverkar mig så något sätt.
Det är lustigt det där, med människorna som man faktiskt ser. Hur de på ett eller annat sätt ständigt formar dig till den du är. Det finns alltid något att lära hos dem, egenskaper du borde ta efter eller ta som varnande exempel. Man blir påverkad även om man i vissa fall inte tror det, eller rent av kämpar för att inte bli. Ta föräldrar till exempel; Har du bra föräldrar som du trivs med tar du efter dem, försöker lära från dem. De formar dig så du ska bli en bra människa och ha en bra grund att stå på tills senare i livet då du ska stå själv. Har du extremt svårt för dina föräldrar, är upprorisk eller helt enkelt inte gillar deras sätt att se på saker och ting blir du ändå formad av dem. Du gör tvärtemot vad de säger, tycker det motsatta mot vad de tycker och du drar åt ett annat håll. Du vill inte vara som dem på något sätt. Du blir påverkad och formad lika mycket som barnet som har sina föräldrar som förebild.
Skulle du vara det omöjliga, en människa som åsikter, tankar och känslor rinner av lika enkelt som vatten från ett paraply, är det enda sättet du inte skulle kunna bli påverkad av dina föräldrar och andra människor.
Men vad skulle vara roligt med det?
Det är ju människor i din omgivning som gör dig till den du är, som ger dig kunskap böcker inte kan ge, som sätter orden du tidigare bara läst om i riktiga känslor.
Jag träffar på många människor som är trevliga, sociala och bra, men det finns inget som klickar. Jag ser dem som människors ansikten; vissa människor är trevliga att titta på, men de har ett ansikte jag kommer glömma i samma veva de försvinner runt hörnet.
Därför blir jag sådär alldeles extra glad och pirrig i kroppen när jag hittar en människa som jag klickar med. Jag älskar när jag ser fram emot att träffa någon, när jag ser ett ansikte jag kommer att minnas för resten av mitt liv.
Jag tänker på människor. Människor som är mitt liv, som är i mitt liv och människor som jag tillfälligt träffar eller inte ens det. Många människor går oberörda förbi, jag ser dem lika lite som jag ser en enskild myra i en myrstack. Det betyder inte att de har ett mindre värde, det betyder bara att de inte påverkar mig så något sätt.
Det är lustigt det där, med människorna som man faktiskt ser. Hur de på ett eller annat sätt ständigt formar dig till den du är. Det finns alltid något att lära hos dem, egenskaper du borde ta efter eller ta som varnande exempel. Man blir påverkad även om man i vissa fall inte tror det, eller rent av kämpar för att inte bli. Ta föräldrar till exempel; Har du bra föräldrar som du trivs med tar du efter dem, försöker lära från dem. De formar dig så du ska bli en bra människa och ha en bra grund att stå på tills senare i livet då du ska stå själv. Har du extremt svårt för dina föräldrar, är upprorisk eller helt enkelt inte gillar deras sätt att se på saker och ting blir du ändå formad av dem. Du gör tvärtemot vad de säger, tycker det motsatta mot vad de tycker och du drar åt ett annat håll. Du vill inte vara som dem på något sätt. Du blir påverkad och formad lika mycket som barnet som har sina föräldrar som förebild.
Skulle du vara det omöjliga, en människa som åsikter, tankar och känslor rinner av lika enkelt som vatten från ett paraply, är det enda sättet du inte skulle kunna bli påverkad av dina föräldrar och andra människor.
Men vad skulle vara roligt med det?
Det är ju människor i din omgivning som gör dig till den du är, som ger dig kunskap böcker inte kan ge, som sätter orden du tidigare bara läst om i riktiga känslor.
Jag träffar på många människor som är trevliga, sociala och bra, men det finns inget som klickar. Jag ser dem som människors ansikten; vissa människor är trevliga att titta på, men de har ett ansikte jag kommer glömma i samma veva de försvinner runt hörnet.
Därför blir jag sådär alldeles extra glad och pirrig i kroppen när jag hittar en människa som jag klickar med. Jag älskar när jag ser fram emot att träffa någon, när jag ser ett ansikte jag kommer att minnas för resten av mitt liv.
Kommentarer
Trackback
