Carpe Diem
Och där sitter ni. Där hemma framför datorn och klickar er in på min lilla blogg. Och så kommer det här;
Idag när jag skulle köra barnen till skolan så hade tåget stannat över vägen och bommarna blinkade röda. Jag vände om och hoppades på att Yale Roads järnvägsbommar skulle vara uppe, men det var de inte. Tåget sträckte sig dit också. Och en stor fet orange skylt stod vid sidan av vägen med texten "ROAD CLOSED" följt av en annan stor orange skylt med texten "ACCIDENT". Nu känner jag att det fladdrar till i magen av obehag. Olycka och ett stillastående tåg mitt i stan klingar dåligt i mina öron.
Jaha, vad gör jag nu då? Jag måste till andra sidan järnvägen för att komma till skolan. Jag vänder om igen och följer efter en annan bil som har vänt om. Eftersom de har vänt om betyder ju det att de också vill till andra sidan, och förmodligen har en annan väg på G. Det hade bilen och 10 minuter senare så var jag på rätt sida av järnvägen. Nu är vi 20 minuter försenade till skolan och väl där möts vi av en skylt som säger att klassen är full för idag, men vi är välkomna tillbaka en annan dag. Jo man tackar. Tillbaka till bilen, lassa in ungarna och beger oss hemåt. På radion berättar de att ett tåg står stilla efter Young Road efter att ha kört över en gående, som naturligtvis dog. Tågen som går genom stan är minst sagt långa, stora och tunga. Här har någon precis förlorat livet och mitt största bekymmer är; jaha hur ska jag nu få barnen till skolan? Vad konstigt. Vad konstigt det är hur livet bara går vidare för resten av världen när denne mans anhöriga aldrig kommer att bli detsamma.
Jag har gått och tänkt på det här hela dagen. Den här mannen var 49 år gammal och förmodligen på väg till jobbet. Och så slutade hans liv bara sådär. En helt vanlig onsdagsmorgon i februari. Dan efter Alla hjärtans dag. Hit by a train, bokstavligen.
Ta hand om idag för det är den bästa dagen vi kan få.
Och nu undrar ni vad jag gjorde resten av dagen istället för skola? Jag ringde Taci och hon kom över med sin unge. De lekte för fullt och jag och Taci kunde sitta och prata. Sen gick vi till parken och satt i solen ett litet tag. Taci åker vidare och efter ett tag skickar jag ett sms till henne; Bring me coffee. 20 minuter senare kommer hon förbi med kaffe från Tim Hortons. Vart jag mig i världen vänder hittar jag så goda vänner.
Nu har jag fått skriva av mig lite. Tack tack.
Nästa inlägg är förmodligen lite mer glatt, och intressant för er där hemma. Kram på er och var försiktiga. Speciellt när ni ska över järnvägen!
Kommentarer
Trackback
