Tinytreasures

Jag sitter just nu i vardagsrummet och slökikar på Wildfire på channel 4. Jag trodde våren var här för att stanna, men det stora snöflingorna som seglar ner från himlen säger annorlunda. Detta betyder en sak; Krångel med precis ALLT!

Efter sol kommer regn. Men det är väl efter regn kommer solsken som man egentligen säger. Har mått otroligt bra ett tag men nu har jag tyvärr hamnat i en liten svacka. Det känns som att jag har sett det jag kan se här och gjort det jag kan göra. Efter lite över 3 månader har jag insett att jag har kommit in i vardagen. Det är precis som min pappa alltid har sagt till mig. Oavsett vad du gör, om du gör det tillräckligt länge, så blir det en vardag. Ingenting är egentligen nytt längre. På ett sätt är det väl bra, men jag måste säga att jag är en smula uttråkad. Detta är min 107:de dag här borta i England. HUNDRASJUNDE:DAG! Det låter som en halv evighet.

Jag känner en liten panikbubbla inom mig som klyver mig i 2 bitar. Ena biten skriker efter längtan att ligga hemma i soffan och krama om min mamma, att ha filmkväll med mina systrar, att småjävlas med min pappa. Saker som jag inte kan göra här, eftersom dessa människor inte är här. Jag längtar efter att känna mig som en självklar del i en familj igen. Andra sidan av mig skäller ut denna sida; vad exakt ska jag hem och göra? n-o-t-h-i-n-g.
Jag känner mig själv, hyffsat bra i alla fall. Jag vet att jag måste avsluta det jag har påbörjat. Annars kommer jag gå och irritera mig över detta ett bra tag framöver. Och sånt vill man inte lägga sin energi på.

Men med mitt extra självförtroende som kommit på senaste tid så ser jag ser inte världen som stor och skrämmande längre. Den är mer vänlig och välkommnande än någonsin förut. Med solsken i blick ser jag fram emot nästa lilla kapitel i mitt liv. Jag ska bara avsluta detta först...