MÖRKER
Jag var ute med hundarna nu på kvällen. Jack and Gilbert. Även fast klockan bara var 6 så var det mörkt och det kändes som att den snarare var 21-22 på kvällen.
Jag kan inte påstå att jag är rädd för mörkret men jag har även en tendens att försätta mig själv i kniviga situationer + att jag är ett fan av horror movies.
Jag går över kyrkogården, precis som vanligt. Tänker att det är en fin kväll och inte allt för kallt. Sen tänker jag att oj, jag är omringad av döda människor... jag tycker att jag av sunt förnuft bör vara rädd, men icke sa nicke. Bara för att kyrkogårdar är läskiga i skräckfilmer när döingarna plötsligt kommer till liv, så måste jag säga att de är väldigt fridfulla i verkligheten.
När hundarna däremot började skälla på något/någon som står i mörkret under den stora eken 8-9 meter från gången blir jag lite räddare. För hundar skäller väl inte på absolut ingenting? Det gör de inte ens i skräckfilmer. Ökar på tempot lite och inser att den väg jag nu är på väg in på är en liten gata med 2 meter höga träväggar på sidorna. Och för att sätta pricken över i:et inser jag i samma ögonblick att det är fullmåne ute. Hurray for me!
Men som ni märker så sitter jag här och skriver, så död är jag inte. Inte ens skadad, om man bortser från det lilla skärsåret jag fick på tumen tidigare idag.
Känner jag mig rätt så kommer jag förmodligen ta samma runda, ungefär samma tid imorgon också.
Jag kan inte påstå att jag är rädd för mörkret men jag har även en tendens att försätta mig själv i kniviga situationer + att jag är ett fan av horror movies.
Jag går över kyrkogården, precis som vanligt. Tänker att det är en fin kväll och inte allt för kallt. Sen tänker jag att oj, jag är omringad av döda människor... jag tycker att jag av sunt förnuft bör vara rädd, men icke sa nicke. Bara för att kyrkogårdar är läskiga i skräckfilmer när döingarna plötsligt kommer till liv, så måste jag säga att de är väldigt fridfulla i verkligheten.
När hundarna däremot började skälla på något/någon som står i mörkret under den stora eken 8-9 meter från gången blir jag lite räddare. För hundar skäller väl inte på absolut ingenting? Det gör de inte ens i skräckfilmer. Ökar på tempot lite och inser att den väg jag nu är på väg in på är en liten gata med 2 meter höga träväggar på sidorna. Och för att sätta pricken över i:et inser jag i samma ögonblick att det är fullmåne ute. Hurray for me!
Men som ni märker så sitter jag här och skriver, så död är jag inte. Inte ens skadad, om man bortser från det lilla skärsåret jag fick på tumen tidigare idag.
Känner jag mig rätt så kommer jag förmodligen ta samma runda, ungefär samma tid imorgon också.
Kommentarer
Trackback
